Behålla valpar
Man läser ofta i reportage om stora hunduppfödare som aldrig tar en kull utan att behålla en valp (ibland står det utan att man vill behålla en valp och det är ju en annan sak!). Sitter och funderar och jag har bara behållt en egenuppfödd valp en enda gång (plus en på halvfoder) och jag har just nu min 14:e kull. Inte för att jag inte har velat, utan för att det inte har varit genomförbart helt enkelt. Den valp som jag behöll blev jag tyvärr tvungen att sätta ut på foder eftersom hon och hennes mamma började bråka… Men det blev hur bra som helst då hon hos nya matte blev trippelchampion, något som jag inte är tävlingsmänniska nog för att kunna matcha en hund till (SLCH SUCH SBCH!!!).
Jag ställer samma krav på mig själv som valpmatte som jag gör på mina valpköpare, d v s att det ska finnas tid och engagemang för valpen. Och helt ärligt har jag varken tid eller engagemang att behålla en valp ur varje kull. Det är mycket som krävs för att göra den lilla valpen till en trevlig och i olika sammanhang välanpassad individ!
Nu när jag faktiskt skulle kunna behålla en valp sitter jag här med en minikull bestående av två hanar 
.
Vi har bara tagit en kull, men detta för att utöka hundbeståndet. Tänkte behålla 2, men sitter med 4 ämdå. En 3:e är kjag redan för kär i för att sälja, men den 4:e är fortfaranbde till salu.
Vet afktiskt inte om jag skulle ta en kull och inte behålla någon alls. Tror det skulle bli extremt svårt att sälja alla! Fast man kanske vänjer sig med tiden…
MVH Elin
Medarbetare på spetsar och urhundar. VD på Draghundcenter
![[jakke94]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
vi har tyvär bara tagit två kullar, den första var en flatt-kull och där behöll vi en på foder som blev skotträdd och då kunde vi inte jaga med den och då ville vi inte avla på den.
Sen köpte vi en ny tik som fick ett tandfel så då kunde vi inte ställa ut henne och inte avla på henne
sen skulle vi ta en till kull på våran första flatt-tik då hon var oerhört framgångsrik, fast då fick hon livmoderinflammation..
sen köpte vi en till tik och när vi skulle ta första kullen på henne så fick hon också livmoderinflammation
Då bestämmde vi oss för att byta ras och har nu börjat föda upp clumber spaniel istället.. och hade en kull i januari förra året :P
Där behöll vi en tik och en han och sen en tik på foder och en hane på foder, samanlagt 4 hundar XD mest för att vi ska ha reserver om någonting händer med "våra egna" igen :P
Fast måste säga att vi är jättenöjda med clumbern och har fått en jättefin och frisk kull :D så många, både clumber och flatt-upfödare har sagt till oss att det kanske var tur i oturen att vi hade så mycket problem med flattarna för då bestämmde vi för att byta ras och det har blivit jättebra :D
(mamma och valp på bild)
Oj, det var mycket otur och under lång tid… När jag började med kaniner hade jag också en väldig otur. Första sommaren som "uppfödare" fick jag två kullar. Jag pysslade om de små som blev jättetama. När de var sisådär 5 veckor började de dö, en efter en. I hemska kramper 
. Jag fick aldrig reda på vad det var (det är ofta så med smådjur - det finns helt enkelt ingen kunskap…). Hur som helst så pratade jag med de gamla gubbarna i kaninavelsföreningen och de sa att "jomen sådär är det alltid i början. Det blir bättre sen, för de som är av det rätta virket och inte slutar". Jag har ofta tänkt på det där. Faktiskt verkar det ligga något i det, för jag har stött på samma fenomen i många olika sammanhang!
Så det var ett test som ni klarade helt enkelt, och jag på min tid (har fortfarande kaniner, det var snart 28 år sedan detta hände) 
.
aa det är det kanske =)
Starta ny diskussion