Jag tycker inte att det ör OK…..och jag förstår inte varför det skulle bli mer OK för att man talar om att man gjort det eller att man säljer avkomman till sällskap.

Även om många hundar klarar sig bra med sina C-höfter så sprider man ju anlagen vidare….för alltid är det någon som "bara" tar en kull för att…..och dessutom ska väl även sällskapshundar vara friska! Oerhört cyniskt resonemang tycker jag….inte så j-a noga med sällskapshundar menar man då?!

Vad i himlens dar är argumenten FÖR att använda defekta hundar i avel - när man i nästa andetag ursäktar sig med att man säljer till sällskap. Vad har man då för mål med sin uppfödning??

Då är det ju ingen mening med att vi som föder upp sällskapshundar besvärar oss med att kolla knän, höfter, ögon etc….våra valpar ska ju bara bli sällskapshundar….gör väl inget om dom lider lite eller sällskapshundsägarna får ett helvete med sina sjuka hundar……!!!!!!!????

Jag skulle aldrig medvetet avla på en hund med något som helst fel.

Det spelar ingen roll vad det är, ett fel är ett fel och det ska inte föras vidare.

Jag har varit kategoriskt emot att avla på C-höfter. Har tänkt som feeorin att det kan inte finnas något som motiverar detta.

MEN  - när det gäller min ras, finsk lapphund, har jag på sista tiden fått mycket att tänka på… Det har visat sig att våra hundar ofta får graderingen C p g a Norbergs vinkel som i sin tur beror på en grund skål. Vissa raser har grunda skålar och fungerar utmärkt med det, utan att ens efter ett långt och aktivt liv få minsta problem med sin C-höft. Och det måste ju ändå vara det vi strävar mot; hundar som håller för arbete. Hela grejen med röntgen får ju inte bara vara en skrivbordsprodukt!

Nu finns det dessutom starka misstankar att EN enda avläsare på SKK står för oproportionerligt många C-bedömningar. Vem som läser av plåten får alltså stor betydelse för vår avel.

Till saken hör att finsk lapphund är en ras som har missgynnats oerhört av det nya avläsningssystemet. Om man tittar på de hundar som har lästs av enligt det gamla systemet så är 277 stycken UA, 4 stycken har 1:a och 3 stycken 2:a på höfterna. Det är alltså bara några få procent av hundarna som har anmärkning.

De senaste åren ser statistiken inte så kul ut… Bara ca 65% är UA (A eller B, ungefär lika många av varje) och 30-35% har anmärkning. Visst kan läget ha blivit sämre i rasen, men så mycket sämre på så kort tid som det ändå rör sig om?

Nu kommer ju snart (?) HD-index som man anser ska ge bättre besked om en hunds avelsvärde när det gäller HD. Där väger man in föräldrars och syskons resultat, lika väl som hundens eget resultat. Då kan en hund som har C-höfter få bättre värde än en hund med A som kanse är ensam om att vara fri i sin kull. 

Återigen är det väl så att det inte är lätt det här med avel… 

Att inte avla på en hund med några som helst fel är en god tanke. Men jag tror tyvärr att man kommer finna att man står utan både hanar och tikar om man tittar noga på de djur som finns att tillgå. Och avelsbasen skulle krympa till försvinnande få djur, så det är tyvärr ingen lösning i längden.

Nej, det är inte lätt men det jag skrev tidigare är definitivt mitt principiella ställningstagande.

MEN har man en ras som inte är så stor och där mer än hälften av populationen har en speciell defekt så måste man ju använda även defekta hundar SAMT upprätta en handlingsplan för att minska och till slut helst eliminera defekten….vilket naturligtvis är ett oändligt långsiktigt arbete

Om det finns tveksamheter ifall att resultaten är korrrekta eller ej så måste det naturligtvis utredas men jag tycker inte att det kan vara upp till enskilda uppfödare att själva döma ut ett resultat - det är rasklubbens uppgift att ta tag i frågan och ge anvisningar.

Ja, självklart är det så. I det här fallet håller rasklubben på och samlar in resultat för att kunna göra statistik bl a på vem som läst av röntgenbilderna.

Jag tycker att det är synd att det finns så många raser som har krav på "känd status" men där det är tillåtet att avla även på fel.

Jag vet att inom Finsk lapphund kollar man nu varför  det har blivit så många C-höfter inom sverige, men samtidigt har vi en bred avelsbas för det finns många hundar i finland med A-höfter,

Sen när man avlar så kan man själv kolla i skk syskon och bakåt hur det ligger till med höfterna om man själv har en A-hund så att den inte är den enda med A-höfter.

Sen har man i Finland delat upp lite när det gäller showhundar och arbetande hundar som kallas renvallare i finland så avelsutbudet är brett.

Nej!

Jag skulle absolut inte avla på C-höfter i mina raser (labrador och jämthund).

Det här gäller finsk lapphund:

Eventuellt skulle jag avla på C-höfter, men jag skulle vara väldigt tveksam till det om jag får säga det själv.

Det låter ju inte vidare seriöst det här, men om min tik hade C-höfter och hade utmärkt mentalitet och typ skulle jag nog eventuellt ta en kull efter henne (om jag visste att hon var något alldeles extra).
Däremot skulle jag nog aldrig (ska inte säga absolut säkert) avla med en hane som har c-höfter, då skulle jag nog hellre se mig om efter någon annan som är likvärdig i mina ögon.

Jag väljer ju också bort kullar som har en förälder med C-höfter när jag söker valp, hur mycket jag än tycker om föräldrarna.

Ibland tycker jag att man lägger för stor vikt på c-höft. Jag har en hyfsat liten ras, schnauzer, som har bra linjer, har gått väldigt bra på utställningar, hon är mentalbeskriven och har väldigt bra psyke (Min överlägset bösta hund!!!), men hon har sin förb-de c-höft!

Hon kommer aldrig att ha problem med detta liksom de flesta andra schnauzrar kommer aldrig att få problem med detta. Så det är oerhört surt att det är så!

Men samtidigt förstår jag ju att man måste sätta en gräns någonstans. Jag har ju riesen också och där kan jag tänka mig att en c-höft är mer allvarligt (har dock sluppit det än, peppar, peppar).

Jag kommer hur som helst inte att avla på henne, men kraven borde ändras. Det finns inga krav på att göra mentalbeskrivningar eller prov på hundar, vilket jag i många fall kan tycka är viktigare ibland! Att de går bra på utställningar är meriter men inga krav heller. Alltså skulle man kunna ha en "ful" eller orastypisk hund med ett aggresivt beteende och det är OK att avla på den i alla fall så länge den inte har C-höft.

#9

Det borde vara krav åt bägge hållen för att jag ska få en Svenskbrukschampion som har tagit ÅR av träning och tävling, plus att jag skall ha godkänd mentalbeskrivning så måste jag ha minst en 2:a på utställning.

För att få en Svensk utställningschampion som en del får inom ett år på bara ställa ut krävs ingenting.

Det borde vara krav på, godkänd mentalbeskrivning för att få SUCH

#10 Jag håller verkligen med på att man skulle vara tvungen att ha en godkänd mentalbeskrivning för att få SUCH även på småa hundar eftersom det inte ställs några krav alls nästan på de småa hundarna. Jag har ju hundar i olika storlekar och min riesen ställs det väldiga krav på medan min dvärg räcker det med ögonlysningen. Det finns många hundar av storleken mindre som inte borde få användas i avel på grund av mentaliteten men som ändå används.

Men att det är så stor fokus på c-höfter på så relativt små hundar som schanuzern tycker jag inte är så meningsfullt. (egentligen behöver man ju inte ens röntga dem)

Det finns vissa jakthundraser som man avlar på trots att de har C-höfter om de annars har "utmärkta jaktegenskaper". Dessa hundar är oftast tyngre än min och desstuom finns det väl kanppast många andra hundar som rör på sig så mycket som just jakthundar.

Det blev lite rörigt det här men jag hoppas att jag gjorde mig förstådd

Jag är alltså för: införskaffande av mentalbeskrivning för alla raser för att de överhuvudtaget ska få någon slags utmärkelse - alla kategorier! Om de sedan används i avel så vet man ju att denna SUCH även är OK mentalt. Sen tycker jag att c-höften borde vara mer individuellt anpassad så att man ser till vilken ras det gäller.

Jag har ju som sagt var fått c-höft på min schanuzer som i övrigt är en väldigt bra hund mentalt-extriört och är även bruksmeriterad. Och jag tycker inte att det är lätt att säga vad som är rätt och fel när det gäller höfterna eftersom dessa bedömningar borde vara individuellt anpassade efter ras, släkt m.m. Jag förstår ju också att om man avlar på c-höfter till höger och vänster får man till slut bara c-höftar så det är inte en lätt fråga.

Jag har i alla fall beställt tid till sterilisering för att underlätta allt hemma, men synd är det!

#11

Det var ju synd att du har fått C-höfter på en sån fin hund.

Det pågår ju en debatt nu om C-höfter varför vissa har fått en ökning som inte har haft det innan medans andra har fått minskat.

Det går ju att röntga om, men ser man att hunden är ett starkt C , syskon, föräldrarna o bakåt har C så är det ingen mening att röntga om, för då har ju hunden fått det ärtligt.

Ja mentaliteten är A och O för en hund när det gäller Avel, men tyvärr så förblindas många av exteriören.

Det är så lätt att springa på utställning men det är inte det lättaste att få SLCH eller SBCH det är ÅR av träning o tävling

#12 japp år av träning och gråa hår 

Men visst känns det alltid bättre att lyckas på sånna tävlingar eftersom att där är det du, tillsammans med din hund, som i allra högsta grad kan påverka resultatet genom just träning.

Just ni håller jag och min reisenvalp (10 månader) på att "leka lydnad" eftersom han är så liten. Men det är ju här vi skapar förutsättningarna för framtiden. Så visst är det livlång träning alltid!!!

Kommer inte att röntga om henne eftersom hennes bror också fick c-höft. Nu hoppas jag mer på vår riesen och struntar lite i aveln ett tag…

#13

Jo det är alltid kul o vara ett med hunden, vi ska tävla i Lydnad om 2 veckor, jag ska bara ta den som ett test o ser var vi står eftersom hon har haft sin vintervila.

Det är inte bara C-höfter som är problemet, för man har sett genom åren att en del raser som har blivit populära har det avlats fram mycket rädslor just för att man inte brytt sig om mentaliteten.

Det gör att vill man köpa en hund som man vill arbeta med så är man begränsad i sitt urval av hund.

# ja det är ju just det som är problemet. Att lägga all fokus på en c-höft och sen avla på vilken mentalitet som helst. Jag ställer höga krav på mina hundar och skulle aldrig drömma om att avla på "defekt mentalitet" eftersom jag tycker att det är betydligt värre en en c-höft

Det har blivit massproduktion av många hundraser på bekostnad av mentaliteten.

Hur är det med försäkring? Går det att försäkra valparna om ena föräldern har C-höft?

Jag är ju Agria-ombud och kan bara svara för Agria. Försäkra kan man alltid! Vill man att försäkringen ska täcka ledproblem får man teckna Agria Plus Extra. Den ersätter behandling av ledproblem med upp till 60 000:- om året, t o m höftledsimplantat. Och det även på blandrashundar och hundar som har föräldrar med fel. En förutsättning är att hunden är försäkrad före 4 månaders ålder.

Men "vanliga" försäkringar täcker inte ledproblem på hund efter förälder med känt fel.

Jag startar en ny tråd med min åsikt om mentaltest!

Nej! Fattar inte ens att man kan godkänna B höft :@

Godkänner man B kommer man tillslut godkänná C och sen D detta kan bara sluta illa, vi måste sätta stop innan alla våra hundars höfter är förstörda!

Det är min åsikt och mina tankar i saken

Men en B-höft har ju alltid ansetts som frisk? Varför skulle man sluta godkänna dem?

#19 om B är friska är det inte sån stor skillnad till C höfter och med tiden kommer man acceptera det (om man nu godkänner C) och sen anses dom också friska.

Men A är utmärkt och B är godkänd, dvs bra höfter. För mig är det självklart att man avlar på bra, friska höfter. Steget till att börja avla på defekta höfter från bra, är stort för mig.

Många raser har bara krav på KÄND höftledsstatus. Då kan man avla på c eller värre om man vill, DET är dumt däremot!

Men om hunden faller på Norbergs vinkel kan den ha alldeles utmärkta höfter och ändå få C. Många raser har grunda skålar utan att det utgör minsta problem. Dessa höfter håller livet ut även för en aktiv hund. Men visst, avlar vi på C p g a grunda skålar så har avkomman större risk att få grunda skålar, vilket gör att man oftast inte använder dessa hundar, med mindre avelsbas som resultat. Man vill ju som uppfödare inte ha hundar med HD i sin statistik. Så där har människans iver att uppnå den felfria individen faktiskt skapat ett problem som inte fanns…

Nu känner jag att jag hamnar på en sida i debatten där jag inte vill vara; den son försvarar avel på "defekta" djur. Men jag tycker att man måste lyfta fram att allt inte är svart eller vitt! Nästan aldrig och definitvt inte när vi pratar om avel!

tycker inte man ska avla på hundar med C.. vi avlar bara på avelsdjur som har A eller B på höfterna.. men vi vet många uppfödare som avlar på både C och D =(

Nej, jag anser att det är skillnad mellan C och B höfter..

En c höft är en slapp led, en led med pålagring eller felaktig formad skål/kula varav inget jag tycker är ok.

En hund med slappa leder kan ibland strama upp sig (kan också bero på att domitor används som lugnande) och senare friröntgas.

Jag tycker absolut friska hundar är ett MÅSTE i avel!!

tycker också att det är sotr skillnad mellan C och B höfter

Sedan SKK har börja använda sig av Norbergs vinkel är det fler hundar som "åker dit" å får hd fel. Som #3 skriver så han man få grad C pga för grunda skålar. Många just spetsraser har problem just med grunda skålar men har en bra vinkel och kan vara hur strama å fina som helst.

Jag skulle aldrig använda en hund med C höfter trotts att dom gör det i Finland och där är det ju givetvis tillåtet till det. Men så ser man ju deras statistik på HD jämfört med Sverige just inom våran ras.

Själv hade jag oturen att få den enda i kullen som fick hd fel. av 7 valpar så är 6 röntgade.

Steget mellan A & B är inte alls så stort, men däremot mellan B & C är lite större.

Håller fullständigt med vad #24 skriver!

Man ska vara så seriös man kan om man vill gynna rasen man håller på med, annars tycker jag inte att man ska hålla på med uppfödning.

Kanse låter hårt, men är min syn på det hela.

Jag skulle aldrig avla med en hund med C-höfter. Skulle även tveka med B.

Varför det? B räknas ju som fria. Om vi skulle utesluta alla B-hundar skulle det inte bli mycket till avelsmaterial kvar i många raser. Då står vi snart där med bra mycket större problem än höfterna!

Jag tycker att det är mycket viktigare att titta på hela kullen och även föräldrarnas syskon. En B-hund från en kull med bara A och B är sannolikt en bättre nedärvare än en A-hund från en kull med ett par C och kanske även någon D-hund.

Jag håller helt med 1#!